Det finns en charm i att åka pendeltåg, metro eller buss. Observera andra passagerare. Fantisera kring deras liv.
Att åka bil längs en landsväg, då solen lyser över åkrarna, är fantastiskt fridfullt. Dessutom blir man en sångerska/sångare av högsta rang. Minst lika trevligt är det att ha sällskap i bilen. Det öppnar en möjlighet för intressanta diskussioner…och fantastisk körsång.

Idag tänker jag dock slå ett slag för ett av mina absoluta favoritsätt att ta sig fram på. Jag syftar inte på cykel, även om det kan fungera. Det händer dock att det går lite väl fort. För det är framförallt till fots man kan bli ett med staden man går i. Bli ett med naturen kring dig. Det är till fots du kan känna strukturen under fötterna – vare sig det är betong eller skogsstig. Gå genom Vallaskogen då solen glittrar i snön är så vackert att man nästan glömmer bort att andas.

Att ta sig till och från jobb eller skola, är för många en stund av stress. Fullt fokus på slutmålet, vad som ska hända härnäst. Jag tror dock att vi alla har upplevt de där ögonblicken, då vi faktiskt uppmärksammat omgivningen lite mer. Gjort nya upptäckter. Istället för att bara slentrianmässigt pinna förbi gatukonsten ditt kvarter har ordnat, stannat upp.

Idag har jag njutit av de rena ytorna kring Place des Arts. Vyerna skyskraporna skapar. Musiken som klingar från gungorna. Det är fantastiskt att se unga som gamla ställa ifrån sig sina väskor och hoppa upp på en av dem. Fler gungor åt folket!