Jag insåg just hur komiskt det är, att ett inlägg där jag står med vinterparkas i vitt landskap följs av ett där väderleksrapporten säger 24 grader. Denna komik är ett stående inslag i mitt liv, ungefär så varierande min sinnesstämning under en dag. Dessutom verkar jag ha dragit på mig en virussjukdom som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Så typiskt, det gör ont, och jag tror att jag struntar i de sista tentorna. Vad allt detta har att göra med varandra?

 

Jag är redo att komma hem. Jag behöver det.

Torsdagen besök i en typisk, Kanadensisk "sockerstuga", innebar ännu en busstur bort från ön.

 

Höjdpunkten var nog getterna och de små ponnyerna, trots att de inte var helt vänligt inställda till oss besökare. Jag undrar hur många barn de har smakat på tidigare!

 

Middagen inleddes med ärtsoppa, vitkålssallad samt inlagd gurka samt rödbetor. Lite mycket picklat, möjligen, men helt okej. Huvudrätten var lite mindre i min smak. Skinka, omelett, friterad potatis, prinskorv, bacon och "oreilles de crisse" - friterat grisfett. Självklart stod en stor flaska lönnsirap på bordet, att dränka över dessa härligheter.

 

Efterrätten fortsatte på det monotona gulbruna temat. Lönnsirapspaj, beignes (typ små, torra munkar utan hål) samt Grand-Pères (mor-/farfäder). Det sistnämnda är kakdegsklumpar som bakas genom att kokas i lönnsirap. Serveras, givetvis, dränkta i sirap.

 

Kvällen fortsatte då vi tog oss till sugan bredvid. I fall sockertoppen inte var nått efter desserten, väntade nu en traditionell "tire d'érable". Försedd med en pinne möter du ett tråg med is där lönnsirap hälls i strängar, sedan är det upp till dig att snurra till dig en sirapsklubba.

 

Jag hade en trevlig kväll, men kort sagt är detta en tradition som får stanna i Kanada.

 

 

 

 

Så sent som igår tänkte jag: vad skönt att brandlarmet inte har gått sedan den intensiva signalperioden förra terminen.

 

Jag skulle inte ha tänkt så. Nu sitter jag här. På skolan. Pyjamas under ytterkläderna.

 

När jag väl landade i Montréal var jag trött. Riktigt, riktigt trött. Att stå med tunga väskor i kö för att lämna in deklarationslappen var därför mindre uppskattat. Med frön på fickan visste jag att jag kanske inte var helt korrekt ifylld. Just detta visade sig dock inte vara något problem.

 

För det första hade jag fyllt i min hemadress i A-delen. Trodde jag. Min hemadress är tydligen min Kanadensiska adress. Så det fick jag ändra. Jag hade även fyllt i del B, men uppmanades att även fylla i del C som gäller för Kanadensiska invånare. Nej, det kändes inte alls bra.

 

För övrigt trodde tullgubben inte helt på att jag kom tillbaka helt utan julklappar från mina föräldrar. Jag blev dock insläppt.

 

 

 

 

Jag trodde dessutom att grupparbetet var avklarat då vi printade ut det förra veckan. Det visade sig dock att ett par referenser hade fallit bort och jag fick panik innan jag hittade dem på min dator igen. Höll på att ge upp när jag dessutom kom på att vi visst måste ha en tabell/sammanfattning av uppsatsen också. Helvete.

 

Lektionen bjöd fortsättningsvis på bland annat konversationen högst upp i inlägget. Då gav jag upp på riktigt. Jag pallar inte! Jag är utbytesstudent, det är alla andra som ska hålla koll på mig.

 

Just det, trodde att eftersom mitteminstentan i denna juridikkurs var ett "quiz", så skulle finaltentan sammanfatta hela kursen. Tji fick jag...gissa vad jag repeterade igår!

 

Med andra ord, nu lägger jag ned! Nästa veckas kavalkad av final exams får jag försöka att förtränga. Idag har jag köpt något så studentprisvänligt som saffran. Perfekt nu när jag har börjat knapra på CSN-lånet, och dessutom kommer att bli återbetalningsskyldig för bidraget.

 

Önskar er alla bättre val i livet! 

SPLASCH! Ja, det var så det lät när jag klev utanför dörren i morse. En nordbo som jag borde vara bättre utrustad på fötterna. Mina älskade kängor, som jag har prisat för att stadigt bära mig över alla typer av underlag, har dessutom mött sin fiende; betong. Blöt betong, snarare. Snorhalt! Dessutom vill de ge min vänsterfot lite extra luft, då dragkedjan har börjat att kinka.

 

Ja, nu var det ju inte riktigt så jag hade börjat detta inlägg... Medans bilderna laddades upp tänkte jag slänga ett öga på Ellefsens hemsida, ni vet, det mysiga "skandinaviska caféet", där jag har spenderat ett par mysiga söndagsmorgnar. Förra söndagen blev ett undantag, men med två färska brev att svara på var det ingen tvekan om hur jag skulle börja morgondagen. Att de har stängt igen kom alltså som en chock. Fan, var ska jag ta vägen nu? Just söndagar är lite svårt, få ställen som inte heter Mc Donalds eller Starbucks öppnar tidigare än elva.

 

Nej, nu blev jag ledsen på riktigt. Det positiva är väl att jag spar pengar genom att äta frukost hemma...och att jag upptäckte innan. Jag vet inte om jag är så bra på att klara av motgångar just nu, så även om det kanske kan verka som en obetydlig sak, vet jag inte om det här var det bästa sättet att avsluta min lördagkväll.

 

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om dagens äppelplockning, men jag tror jag går och lägger mig istället.

 

Ha en trevlig söndag!