Efter att ha dissat min beställda taxi till förmån för en algerisk chaufför som jag nu känner utan och innan, anlände jag till flygplatsen. Ja, jag reste med övervikt. Slank dock igenom! De två flygresorna flög på bra.

 

Det var fyra dygn sedan jag landade. Rent tekniskt. Jag vet ännu inte om jag har gjort det rent mentalt. Å andra sidan är det lite skrämmande hur snabbt man faller in i gamla rutiner - vissa skulle jag hellre slippa medans andra är just de som gör livet värt att leva.

 

Just nu ernstar jag på här hemma, om än inte riktigt i den utsträckning och fart som jag hade hoppats. Kanadavistelsen var inte helt smärtfri! Sammanfattningar av mina två terminer kommer dock att dyka upp här i bloggen. En ufräschning om vad som faktiskt hände, och kanske framförallt för mig egen skull.

 

Till er jag har bjudit in på trädgårdsvisning och skördefest närmare hösten, kan jag givetvis inte lova för mycket....men det vore roligt att få fram åtminstone en vattenmelon och en lime! Har ju dessutom varit lite olaglig igen, och kunde inte hålla mig från att sätta några jordnötter.

Idag gick min spork sönder. Tur att jag denna gång hade en i reserv. Jag har lämnat terminens litteratur hos studenternas bokkooperativ (och hoppas att några av mina böcker blir sålda kommande termin) och skrivit mina sista tentor. Den första riskerar jag att nätt och jämt klara. Kanske inte alls. Sextio procent flersvarsfrågor av typen "Vilken/vilka är den främsta anledningen till att x diskrimineras på arbetsmarknaden?" a. Faktor A b. Faktor C c. Faktor C d. Svar a och b e. Svar a och c f. Inget av alternativen.

Så...enligt vem? Enligt vilken studie? Särskilt med tanke på att det är väldigt svårt att vetenskapligt påvisa om diskriminering förekommer eller inte. Personligen har jag inte jättemycket till övers för vetenskap, och jag fascineras av möjligheten till olika tolkningar. Jag tror dock att vissa frågor inte lämpar sig som flersvarsalternativ. Idag har jag svarat på många av dessa slag.

 

Livet går dock vidare. Tenta nummer två avslutades med frasen "Bon été!". Tack, detsamma! Jag må vingla omkring, märkt av bältros och Montréals luftföroreningar... men jag har sommarlov - slå den! 

 

 

 

 

Igår, onsdag, skrev jag ännu en sluttenta. Härligt! Ännu härligare: i morgon har jag mina två sista.

 

Så, torsdagen har bestått av pluggande inför detta. Eh, en sanning med modifikation. Efter gråa dagar har solen strålat, och jag har njutit av den. Jag har blivit intervjuad av en tjej från Universitetets studentradio. Ämnet var miljö och hållbar utveckling, vilket vi som Svenskar anses vara mästare på. Jovars.

 

Idag har jag även blivit skjuten av en uteliggare. Åtminstone i hans värld. Jag såg att han lyfte handen åt mitt håll, då han kom gående längsmed gatan. Jag hade hoppats att rörelsen var "random", men hans imitation av ljudet av ett skott som avlossades gick inte att ta miste på. Visst, jag hade kunnat bli väldigt illa berörd...men det orkar jag inte.

 

Istället kan jag glatt berätta att jag har sålt min pappas cykel - en uppgift jag tagit mig an, eller kanske snarare tagit mig friheten till. Idag blev jag bjuden på kaffe av Pier-Luc, en av de två Kanadensare som ska tillbringa höstterminen på LiU. Han är helt fascinerad av Sverige, men blev lite rädd när jag bekräftade att vi i Sverige är ganska långa (eller som jag hävdar, det är människorna här i Montréal som är korta). P-L själv räcker mig ungefär till axeln. Tydligen är hans studiekamrat som också ska studera i Sverige ännu kortare. ...och då tillhör jag ändå den kortare skaran.

 

Idag har jag dessutom utökat min kollektion av resväskor (så trots en fri kaffe och en såld cykel har jag knappast gått med vinst). Jag har sett tulpanknoppar ute i rabatterna, utslagna maskrosor och sett på Meltzer och Berg i Amerika. Man måste bara älska de människorna. 

 

 

Igår kväll hittade jag en liten panodil. Den gjorde inte mycket. Idag, på förmiddagen, gav jag upp smärtan. Jag är ju lite skeptisk mot alla dessa piller, särskilt här (även om det är himla spännande att gå runt på apoteken och titta på alla mystiska etiketter). Det första jag fick göra var att snurra Lindor-hjulet - och jag vann en chokladkanin! Ja, det var väl det positiva.

 

Pratade med en apotekare som skickade mig till läkaren. Väl där, efter lite väntandes, blev jag hänvisad till ett rum. Jag hörde läkaren i rummet intill, tala i telefonen. Uppenbarligen planerade hon för fredagskvällen. Sedan blev det tyst. Jag väntade. Efter ett tag kikade jag ut i korridoren. Lunchtid, och ganska öde.

 

Till sist fick jag i alla fall träffa läkaren, och hon bad så mycket om ursäkt för missförståndet. Själva besöket gick fort, det fanns ju inte så mycket mer att säga. Fick läskiga piller utskrivet, och med tanke de blå undrade nog personalen i apoteket intill vad jag har haft för mig här i Montreal. De används nämligen till könsherpes.

 

Annars tjöt brandlarmet igen. Jag drog mig för att gå ut - med alla dessa falsklarm i bakhuvudet - och blev förvånad när det faktiskt var lite rökigt i korridoren. De över tjugo grader vi kände av igår är som bortblåsta - på eftermiddagen snöade det.

 

Nej, jag är ingen Happy Camper just nu. Jag har ont, mår allmänt dåligt, känner mig ensam och har givit upp allt hopp om min grupp i det sista grupparbetet. Jag hoppas dock att jag får lite sömn i natt, då känns det alltid lite bättre.

 

 

Jag insåg just hur komiskt det är, att ett inlägg där jag står med vinterparkas i vitt landskap följs av ett där väderleksrapporten säger 24 grader. Denna komik är ett stående inslag i mitt liv, ungefär så varierande min sinnesstämning under en dag. Dessutom verkar jag ha dragit på mig en virussjukdom som gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Så typiskt, det gör ont, och jag tror att jag struntar i de sista tentorna. Vad allt detta har att göra med varandra?

 

Jag är redo att komma hem. Jag behöver det.

Trots underbar vårsol blir det allt olidligare - jag flyter mest omkring och känner mig stressad över grupparbeten och sluttentor. Denna helg flyr jag därför norrut - till regnet och Québec City. Jag ser fram emot att träffa Sara, prata svenska och pausa lite från mitt vanliga "flyta omkring".

 

Fredagens citat kommer från George Harrison.

 

 

Helgtipset till er alla blir att peta ned lite frön i jorden, om ni inte redan har gjort det... Alternativt skaffa en tulipan i en liten vas. Jag gissar att det på några håll i Sverige kan ha börjat dyka upp lite nässlor och kirskål - ta vara på dessa!

 

Annars tycker jag ni ska leka med maten, i stil med Ida Frosk.

 

En dag av "planetär betydelse", vårdagsjämning, och anledningen till att just detta datum blev utsett till dagen då vu uppmärksammar Lycka. Ett beslut som togs av FN år 2012, enligt förslag från landet Bhutan.

 

Länge slutet och, enligt våra västerländska mått, borttappat, Bhutan är ett land som på kort tid har gjort stora förändringar. Ordet Bruttonationallycka instiftades dock redan på 70-talet av den dåvarande kungen, och syftade till att skilja på materiell välfärd och livskvalitet. Detta ansågs mer korrekt, landets buddhistiska kultur. I Gross National Hapiness (GNI), som är ett sammansatt indextal, ingår dock den traditionella mätningen av ekonomin. Den ekologiska miljön, hur landet styrs, folkets uppfattning av "nöjdhet" och bevarande av den Bhutanesiska kulturen, är några av de andra elementen.

Hur detta mäts, och hur stor vikt de har i mätningen, går att läsa mer om på hemsidan för The Centre for Bhutan Studies & GNH Research.

 

Bhutan är säkerligen inte det lyckligaste landet. För vad är lycka, egentligen? Landets GNI har ökat markant sedan TV'n introducerades i början av 2000-talet, men för att citera Ianik Marcil, ekonomijournalist och deltagare i gårdagens paneldebatt; TV'n tär på både min fysiska och psykiska hälsa. Så, allt är relativt.

 

GNI är inte det första försöket att mäta ett lands välfärdsnivå på ett annat sätt. Mest känt är kanske Human Development Index (HDI), som används av FN sedan 1990. OCDE har infört Better Life Index (skapa ditt eget och jämför utifrån vad du tycker är viktigt här) och här i Kanada finns Canadian Index of Wellbeing. Detta är bara några exempel.

 

...men hur informativa är dessa alternativa mått egentligen? Hur mycket kan vi förstå dem, och hur kan vi använda dem? För ett av de viktigaste kriterierna när det gäller ett mått, måste väl ändå vara dess användbarhet? Att skapa ett mått, som inte används, bör vara slöseri. Särskilt med tanke på hur mycket arbete det ligger bakom, att utvärdera alla tänkbara variabler att ta hänsyn till.

 

Just kompositionen av ett index, är som tidigare diskuterat, inte helt okontroversiellt. Med åren har exempelvis HDI förändrats, vilket gör att du inte kan jämföra till exempel Sveriges nummer från 1992 med den nivå den har idag. Rankningen mellan länder kan emellertid dock tänkas vara en fingervisning, även om inte heller en är komplett. Variabler som exempelvis jämställdhet mellan könen har lagts till. För ett land där detta inte är särskilt viktigt, blir HDI plötsligt irrelevant. Det är som om en fysikstudent skulle börja skriva ekonomtentor, och jämföra sig med dessa studenter.

 

Jag skulle kunna filosofera i evigheter över denna fråga. Jag har alltid fascinerats över vardagslivet, över människors tolkningar, känslor och tankar. Dessutom är jag, som många vet, en person som dokumenterar och mäter precis allt. Att försöka kombinera dessa, att göra det opåtagliga mer påtagligt, är för mig bisarrt men också väldigt spännande. I vardagslivet slåss jag med tankar om att det jag gör inte spelar någon roll. Jag har inte fått en lönespecifikation på över ett år. Jag kommer inte att få något tillbaka på skatten. Jag har för första gången i  mitt liv tagit studielån, jag dricker lyxigt kaffe för bidragspengar. Lite är mitt bidrag till världen...eller? För vad är värt någonting? Är all det vi ser, det vi nyttjar och njuter av, resultatet av något som dyker upp i världens BNP?

 

Avslutningsvis tänkte jag informera er om vad den där Bic Mac'en för fem dollar egentligen kostar, om man försöker ge ett ekonomiskt värde på alla effekter burgaren har på exempelvis miljön och den sociala situationen för arbetarna. 235$, det är vad du då skulle behöva betala. Plötsligt skulle vägen förbi snabbmatskedjan inte vara riktigt lika självklar att ta.

 

Mannen i baksätet lutar sig framåt. Solglasögon, som skydd mod den starka morgonsolen, det långa håret uppsatt i en slarvig tofs. Sjunger han? Skojar han med männen i framsätet? Han liknar en avlagd, amerikansk rockidol från sjuttiotalet. Ölmage och allt. Föraren och hans co-driver skrattar.

 

Att börja en måndagsmorgon med ett skratt. Att ta sig till sin arbetsplats med ett leende på läpparna. Är de inte vad vi alla vill göra? Kanada eller Sverige, varje morgon slingrar sig bilarna i långa köer längsmed vägarna. Förarna likaså. För många av oss sitter ensamma i bilen då vi ska någonstans. Vi sjunger högt och falskt med radions morgonmusik, kan, om vi skulle vilja, ta en omväg. Givetvis finns det en charm med att vara ensam. Det finns dock en hake. Det är ett slöseri.

 

Överväg att samåka. Alla bilresor som kan sparas in är en vinst för miljön. Det är en vinst för din, och dina medresenärers, plånbok. Det är också en ny möjlighet att lära dig något nytt. Att höra en ny låt. Jag garanterar dig att dina samåkningspartner har en annan musiksmak.

 

Ännu ett inlägg - vad är det som händer? Inte nog med att det är ganska så lugnt i skolan just nu (eller för att jag inte bryr mig), så har jag nått en punkt där jag inte kan ignorera det längre - jag är sjuk. Tidigare har jag kunnat skylla på att jag inte har någon termometer, men när febern uttrycker sig med sin fulla kraft och halsen producerar substanser som ser ut att vara rester från Halloween, är inte det någon ursäkt.

 

Nu till saken. Förra veckan fick jag i sista sekunden ett meddelande om att det fanns en plats ledig till ateljen med temat "Gör dina egna städprodukter". Eftersom detta är något jag har pysslat lite med det senaste halvåret, var jag eld och lågor. Tllfället anordnades av L'Éco-quartier Saint-Jacques, ett miljöprogram i min stadsdel Ville-Marie.

 

Faktum är att de europeiska reglerna kring dokumentation om innehållet i "kommersiella" städprodukter är striktare än här i Nordamerika. Det betyder dock inte nödvändigtvis att det är helt riskfritt att använda dem. Att ständigt omge sig av kemikalier från alla håll och kanter kan öka risken för till exempel allergier.

 

Frukta ej! Härmed delar jag med mig av ett recept på klassiskt rengöringsspray. Bara att testa!

 

Ingredienser
2 tsk bikarbonat

1 tsk vinäger

2 liter vatten

1-3 tsk essentiell olja (frivilligt, ger en härlig doft. Lite citronsaft gör också tricket!)

 

Blanda allt detta i en sprayflaska som rymmer två liter, och spraya på!

 

För franskspråkiga: ladda ned häftet Le Grande Ménage och lär dig allt om hur du städar ekologiskt och ekonomiskt

Svensktalande kan ta del av Naturskyddsföreningens tips, eller anlita mig som personlig städassistent från och med första maj. Jag erbjuder även PT-tjänster (personlig trädgårdsmästare).

 

 

Ni må ha värme och vår hemma i Sverige - men här är det numera sommartid på riktigt! Denna helg ställde vi fram klockan, tidigare än er med andra ord (vintertid blev det dessutom om jag inte minns helt fel en vecka senare, så den är inte så långvarig här).

 

Vädermässigt bjöd helgen på en försmak av vår. Sol och närmare nollgradigt - tillräckligt varmt för en utekaffe! Solen gjorde gott för själen, även om den också bjöd på lite vemod. En stilla söndag, tystnad, där folk i lugn takt tar sig fram tillsammans med sina nära och kära.

 

Februari är här, och den invigdes i sann viteranda. En gul skolbuss, drygt tretton mil norrut for vi med sikte på Mont Trembland. Husen glesnade och snömassorna växte i storlek. Trots att det var nästan ett halvår sedan jag anlände till Kanada hade jag ännu inte druckit kaffe från Tim Hortons (som är typ så mycket Kanada som det lan bli). Ett stopp längsmed motorvägen ändrade på den saken. Utanflr stod snöskotrarna i rad.  

 

Efter lite felkörning på de små skogsvägarna kom vi fram till Centre d'accès à la nature de l'UQAM. På med snöskorna och dags att välja stig. Toppen lockade, såklart. Strax därefter undrade jag vad jag hade givit mig in på. Det var brant. Jag klamrade mig fast i de stackars små träden. När det sedan gick nedför var jag om möjligt ännu räddare.

 

Efter den första chocken blev det dock bra mycket lättare terräng. När vi skulle upp på toppen föreslog en av ledarena att gå via norrsidan. Helt plötsligt tog den upptrampade stigen slut...och ännu en gång blev det riktigt brant. Tekniken hade dock börjat falla på plats, jag gick som tredje person och kunde därmed dra nytta av upptrampade spår och hade dessutom nått något "fascinations-high".

 

Plötsligt tvärstannar vi. Bakom kröken står ett djur. Stå stilla, rör er inte. Okej, tänkte jag och kände mig lite smårädd. Det finns ju en del rovdjur i trakterna. Gjorde därför inga större försök att få skymten av varelsen. Sedan började vi sjunga, för att skrämma bort stoppklossen. Lite senare förstod jag att det var en ren.

 

Vi nådde toppen. Lunchpaus och underbar utsikt. Värmen jag fått upp försvann med en gång och det blev ingen längre paus. Nedvägen gick dock utan problem. De brantaste bitarna åkte vi på rumpan - vilken fart man fick upp!

 

Till sist tog vi en annan sväng för att titta på vattenfallet i närheten av parkeringsplatsen. Delvis fruset - men vilken kraft!

 

En dag ute i naturen, få uppleva total tystnad och frisk luft var helt underbart. Jag hade gärna stannat. Får ni chansen att prova på snöskor - gör det. Att ta sig fram där vi gjorde hade varit halvt omöjligt med enbart kängor eller skidor.

 

 

Ingen risk att jag backar ur vinterterminen på grund av kalla fötter - det är ett som är säkert! Ett stort tack till Atmosphere som ännu en gång gav ett ypperligt kundbemötande, ett tack till CSN, en av mina trogna sponsorer. Det största tacket går dock till mormor. Dagens bästa!

 

Denna vecka har jag försökt betala tvättmaskinen med portkortet, låst in mina nycklar på rummet...och ett dussin till misstag som har fått mig att känna det som om ordet "idiot" står skrivet i pannan. Undrar om det är att hjärnan har frysit på grund av kylan (jag bävar för vad som komma skall) eller det faktum att jag, igår (torsdag), äntligen skrev den sista mitterminstentan.

 

 

 

 

 

 

Grisarna som bökar i Göteborg har de flesta hört talas om. Att fler och fler väljer att skaffa höns, trots att de inte bor ute på vischan, är inte heller något nytt. Får ganska många tusenlappar kan du få ett snyggt, designat och isolerat hönshus. Några hönor och du har ägg till frukosten, och du kommer att kunna bjuda hela kvarteret på knallgula sockerkakor.

 

Visst är det en del av den pågående gröna vågen trenden, kanske en lite mindre tillgänglig sådan än att till exempel ha en tomatplanta i en ampel, men ändock en trend. Än så länge. Vi vet ännu inte hur det kommer att se ut i framtiden. Kommer det bli ännu vanligare?

 

Det är inte bara i Sverige hönsen invaderar bakgårdar. Enligt The Department of Agriculture ägde nästan 1 % i städerna Denver, Los Angeles, Miami, and New York City höns. År 2010 bör tilläggas. Har denna siffra nu passerat en procent?

 

Igår publicerade The Economist en artikel där de försöker reda ut vad som händer när hönsen slutar lägga ägg. Bland annat nämns det att höns så gamla som sjutton år då och då lägger ett ägg (nåja, en sjuttonårig höna har i alla fall gjort det!). Äggproduktionen saktar dock ned efter ett par-tre år. Enligt min privata, säkra källa (Bea, som precis har skrapat ut hönsskit ut en tom lada då de nu "kasserats"...), så är ett hönsliv på två år högt inom branschen. När det gäller "privata" höns gissar jag dock att det är betydligt längre. Pressen, viljan och informationen hur man räknar ut om det är ekonomiskt fördelaktigt eller ej, tordes vara svagare. Enligt sista stycket av artikeln jag länkat till så finns det faktiskt faktorer som tyder på att ägg från egna höns är billigare än de i affären. Om det gäller här i Sverige? Det beror säkert på. Har jag tid, får jag räkna lite på det någon dag!

 

Var vill jag då komma med detta? Egentligen vill jag bara tipsa om artikeln, för jag själv fann den intressant. Min lektion börjar snart, och jag skulle ha ägnat den här tiden att renskriva en föreläsning om olika transportmedel. Detta var dock mycket mer intressant.

 

Till sist vill jag tillägga, med bakgrund av informationen ovan, att om du söker en höna (eller 100), så är det inte svårt att få tag i. Som sagt, efter två år är det dags för hönserierna att göra sig av med dem. Det innebär att du under femton år framåt kan ha små vänner pickande ute i trädgården, samt baka en sockerkaka till söndagsfikat. Om de är aggressiva och mentalt instabila efter att ha varit instängda i stora grupper? Inte nödvändigtvis, enligt Beatrice. Det bör dock tilläggas att detta gäller frigående höns från en ekologisk produktion. Å andra sidan, du har femton år på dig att ge dem terapi.

 

 

Här hade jag skrivit ett stycke som visade sig ha flytt sin kos när jag skulle klicka på publicera. Kortfattat så handlade det om bloggens brist på inlägg under temat kulturkrock. Jag har mina idéer och funderingar, men väl vid datorn så har skrivarådran tagit en paus. Gissar att det dock kunde vara spännande att höra om hur det egentligen fungerar i en tvåspråkig stad. Dessutom brukar det ju råda lite förvirring om vad jag egentligen studerar för något, även på hemmaplan. En genomgång av de kurser jag tar kan då tänkas vara informativt, om inte så spännande. Det får dock bli en annan dag!

---

 

 

Dagens tema blir istället hur jag försökt lösa tillfredsställa mitt behov av att ernsta.

 

Det växer så att det knakar i min lilla kartong. Ljusbristen gör dem gängliga då de sträcker sig mot fönstret, så jag har redan börjat skörda. Jord under naglarna har jag dock inte lyckats få ännu.

Igår var det äntligen dags för ännu en sväng förbi Salon G (eller ja, det blir det ju ofta, men av andra orsaker) för att hämta upp min BBBB. Välfylld även denna gång!