Torsdagen besök i en typisk, Kanadensisk "sockerstuga", innebar ännu en busstur bort från ön.

 

Höjdpunkten var nog getterna och de små ponnyerna, trots att de inte var helt vänligt inställda till oss besökare. Jag undrar hur många barn de har smakat på tidigare!

 

Middagen inleddes med ärtsoppa, vitkålssallad samt inlagd gurka samt rödbetor. Lite mycket picklat, möjligen, men helt okej. Huvudrätten var lite mindre i min smak. Skinka, omelett, friterad potatis, prinskorv, bacon och "oreilles de crisse" - friterat grisfett. Självklart stod en stor flaska lönnsirap på bordet, att dränka över dessa härligheter.

 

Efterrätten fortsatte på det monotona gulbruna temat. Lönnsirapspaj, beignes (typ små, torra munkar utan hål) samt Grand-Pères (mor-/farfäder). Det sistnämnda är kakdegsklumpar som bakas genom att kokas i lönnsirap. Serveras, givetvis, dränkta i sirap.

 

Kvällen fortsatte då vi tog oss till sugan bredvid. I fall sockertoppen inte var nått efter desserten, väntade nu en traditionell "tire d'érable". Försedd med en pinne möter du ett tråg med is där lönnsirap hälls i strängar, sedan är det upp till dig att snurra till dig en sirapsklubba.

 

Jag hade en trevlig kväll, men kort sagt är detta en tradition som får stanna i Kanada.